Kärlek på kinesiska skrivs 爱 och uttalas ”ai”, med fallande a och mycket kort i.
Är det denna vara som italienarna hoppas på, då de försöker övertyga Kina om att köpa landets allt mindre efterfrågade stadsobligationer?
Under veckans början har det nämligen kommit uppgifter om att tjänstemän från de båda länderna nyligen träffats för att diskutera kinesiska investeringar i Italien.
Italien är ju som bekant ett i raden av euro-länder som omgivningens förtroende sviktar för, och då landet i dag sålde av en omgång obligationer var efterfrågan mindre än tidigare under året.
Vi vet ju alla varför och det börjar nästan bli tjatigt att upprepa, så jag citerar i stället CNN:
It’s a different world when a European country, in this case Italy, can’t rely on its own neighbors to help with financial support. It’s a different world when it can’t even rely on the world’s biggest economic power, a still sluggish United States, to help prop it up. And you know it’s a different world when Europe’s third-largest economy calls out to the cash-rich People’s Republic of China for help.
Enligt samma källa har ”Italien i praktiken bjudit in Kina till signifikanta köp av stadsobligationer och andra tillgångar för att hjälpa [Italien] ur sin skuldkris”.
Detta känns igen, då Kina tidigare investerat i europeiska länder som Spanien och Portugal, vilket jag skrivit om på Finansliv här, här och här.
Men det finns flera omständigheter som skulle kunna minska Kinas intresse då det gäller Italien:
* Italiens totala skuld överstiger två biljoner dollar; mer än Spanien, Portugal, Grekland och Irland tillsammans.
* Statsskulden i förhållande till BNP är 120 procent – näst störst i hela Europa efter Grekland.
Varför skulle Kina då över huvud taget vilja investera i en till synes så sjuk ekonomi?
Jo, av samma anledningar som man investerat i Europas övriga sjuka ekonomier:
* Europa har passerat USA som den största marknaden för kinesisk export. Dåliga finanser i Europa slår hårt mot Kinas industrier.
* Kina är i dagsläget allt för beroende av (en sjunkande) amerikansk dollar, och letar med ljus och lykta efter andra ställen att investera sitt handelsöverskott i.
* Att framstå som ”räddare” gör omvärlden mindre benägen att ställa andra krav, t.ex. gällande demokrati, mänskliga rättigheter eller värdet på Kinas egen valuta.
* Man har möjlighet att köpa företag som besitter teknologi och kunskap vilken kan överföras till Kina.
Det gäller nu för italienarna att övertyga Kina om att köp av deras stadsobligationer inte är som att kasta pengarna i Medelhavet.
Från Kina kommer en i ämnet sedvanlig tystnad.
Vid en direkt fråga om Italien i dag, sade utrikesministeriets talkvinna bara att Kina har fortsatt förtroende för Europa och euron.
Bloomberg kontaktade då Kinas centralbank, som hänvisade till en statlig myndighet för kommentarer.
Myndigheten svarade inte på frågorna, och det gjorde heller inte den fond som kallas China Investment Corporation och förvaltar Kinas enorma skattekista.
Vi får helt enkelt avvakta och se om Kina vågar sig på att reparera den trasiga italienska finansgalären.
Rapporterna om mötena sände i alla fall (tillfälliga) positiva signaler till flera av världens aktiemarknader.
Så sker nuförtiden, vid minsta hint om asiatisk undsättning för de skuldtyngda staterna i forna ekonomiska stormakten Europa.